"Känslomässigt Världskrig1 ?"
In my fucking head!
Visst har ni någon gång känt att allt i livet bara är emot en, och att ingenting funkar?! Man tänker liksom att, men vad fan är det för liv jag lever egentligen? Typ så känner jag nuförtiden..
(Bajjs åt allt!)
Jag känner bara för att skriva av mig lite.. (!)
Livet kan vara ganska så… Så konstigt ibland..
I morse när jag vaknade så kändes allt bara så himla fel, jag ville bara gråta och förbarma mig över hela världen..Kan det vara så att jag har fått tillbaka en av mina många berömda ”depp-tider” från gymnasiet?
I så fall så är dom faen i mig inte välkomna!
”I must have been love..”
Min mamma och pappa ”firade” sin 37: e bröllopsdag den 2/11. Och igår så frågade jag min mamma om dom gjorde något speciellt eller så.
Det blev inget firande..
Sanningen är att pappa inte ens kom ihåg det, inte något ”Grattis älskling på bröllopsdagen” eller liknande och jag kände att jag blev så arg och så ledsen när min mamma sa det!
Efter 37 år så borde man väl ändå komma ihåg en bröllopsdag?
(Dessutom så borde min käre far verkligen ta vara på min käre mor med tanke på att vi alla höll på att förlora henne för 4 år sedan på grund av minst 3 hjärtinfarkter. Det var verkligen illa, och det satte djupa spår i oss alla barn. Jag ryser fortfarande vid tanken på att jag höll på att förlora min älskade mamma. Det var en hemsk sommar, och jag vill inte vara med om det igen!)
Jag såg på mamma att hon var besviken, fast hon kämpade så hårt med att dölja det…
Det var nästan så att bara på grund av det så vill jag inte ens säga: ”Hej pappa, grattis på fars-dagen idag!”
Det tog faktiskt emot, för att jag var så arg!
Och jag frågar mig själv om dom verkligen älskar varandra fortfarande… Jag börjar verkligen på att tappa tron på kärleken, börjar fundera på om den verkligen finns…
Och så vill inte jag ha det! Aldrig i livet!
När jag väl (förhoppningsvis) har hittat the one and only så vill jag att han ska älska mig precis lika mycket som jag älskar han, och att vi ska älska varandra precis lika mycket som vi gjorde i början..
Men kanske är det för mycket begärt?
Jag vill inte bli ”less” efter några barn och 37 års äktenskap!
Jag vill så gärna känna på kärleken jag också!Jag vill också hitta den s.k. ”Rätte”… (Om den nu finns, fast det är klart, jag kanske är ett hopplöst fall…)
Fast i och försig, dom säger ju att det finns en för varje människa, så jag måste nog säga att jag lever på hoppet!
Jag vill också ha allt det där som alla lyckliga par har..
I just wan´t it..
Dom säger att:
"Bättre att ha älskat och förlorat, än att aldrig ha älskat alls.."
Är det så, är det verkligen bättre att ha fått älskat, och sen förlorat, än att inte ha fått älskat alls?Är det verkligen bättre att stå där med ett brustet hjärta och söndergråtna ögon för att man har förlorat den man älskat!?
Vad är kärlek?
Allt kanske är fejjk?
Alla dessa vackra ord om kärleken, alla fina texter, dikter osv..
Jag har själv aldrig upplevt riktig riktig kärlek, jag har bara trott att jag älskat människan.
Hur vet man att verkligen älskar någon?
Att tycka om någon är ju en lätt sak, men att älska någon, det är ju så stort…
Jag vet i alla fall att jag blir glad när jag ser dig,att du har ett så otroligt vackert leende, och så vackra ögon.
Och att du väldigt ofta får mig att skratta och le.
Att jag ibland inte kan sluta tänka på dig, och hoppas att allt löser sig för dig,för att allt jag vill är att du ska vara glad och lycklig!
Och att jag bara vill stå och omfamna dig i timmar.
Och när jag väl är med dig, så vill jag att tiden ska stå stilla.
Jag vill bara att du ska veta det..
…Hoppas bara att jag inte skrämmer dig nu… (?)
Snälla, låt mig få veta om det är så..
Jag vet inte hur jag lyckas, men på något sätt så brukar jag alltid, eller inte direkt alltid, men ofta, lyckas fastna för killar som för tillfället kanske inte har det så himla bra..
(Men vad fan, alla kan inte alltid ha det prima ballerina! Jag har ofta ”down-perioder” men det är bara så att jag är så jävla bra på att spela glad och fejka bort det där så ingen märker någonsin av det.. Jaa, förutom min kära mor, som alldeles för ofta ser genom masken.. Men God, I really should be an actress!)
Men känslor är ändå känslor, på ett eller annat sätt.. Så det är bara att ”go whit the flow”. Och man kan ju ogärna bara bestämma sig att sluta att tycka om någon bara för att livet kanske blir lite mer konstigt..! Eller kanske hur bra som helst! Vem vet?
( Btw – måste bara berätta att antingen så är jag en magnet för killar som bara vill ha en sak, men där går dom bet! För att här får dom ingenting! HA!
Eller så faller jag för killar som jaa, inte vill mig samma sak som jag vill dem, eller så har dom redan någon på g, d v s alltså UPPTAGNA!.. Man kan nog säga att det helt enkelt är dålig skit!)
Antingen så får jag flytta, långt härifrån, eller så får jag ändra på min raggningsteknik. (Men Hey, man kan ju inte ändra på något som man inte har.. Hrmm..)
Bra jobbat Desireé! (Applåder!)
(Feelings, oh oh oh feelings..)
Jag är en sån människa som en del tycker är lätt att prata med, och jag lyssnar mer än gärna om någon kompis har det jobbigt med något, för att jag vill ju finnas där för mina vänner!
Jag vill vara en bra kompis, och verkligen, verkligen finnas där!
Och jag vill hjälpa, jag vill ju att alla ska ha det bra och må bra!
För att om inte man själv mår bra jämt, så kan man i alla fall kanske hjälpa till, eller i alla fall försöka få sina vänner att må bra/bättre!
Men jag låter det stanna där, jag lyssnar gärna. Men aldrig att det får vara tvärtom, att någon lyssnar på mig.
Det funkar inte helt enkelt! Det är nog det att, jag tycker helt enkelt inte om att prata om mig själv och mina ”bekymmer” på det sättet!
Tack gode gud att man kan skriva av sig i form av dikter och dyl. Det blir min terapi!
(Dikter is the Shit!)
Men hursomhelst så tror jag att snart så får jag prioritera mig själv framför mina vänner och min omgivnings problem..
Jag måste nog ta itu med mina egna bekymmer och tankar, innan jag kan finnas där för någon kompis, och lyssna och hjälpa denne med dennes problem!
Och det tar verkligen emot att känna såhär, för att sådan är ju inte jag. Jag är en sån som vill hjälpa..
Men det är nog dags att sluta innan jag själv ”går under”!
(Men för dig så vill jag alltid finnas där, oavsett! Fast bara om du vill det…)
”OBS: Nytt liv köpes!”
Så känns det verkligen.. Funderar om man ska sätta ut den annonsen i blänkarn i VK, men de flesta skulle nog ta det som ett skämt, så jag ska nog låta bli.
Jag vill ha ett nytt liv, börja om från början och göra rätt, i stället för att göra fel!
Jag vet egentligen inte alls vad jag vill, har ingen aning om vad jag vill med mitt liv. Kanske är det det som gör att jag känner som jag känner?
Jag känner mig verkligen kluven, och inget verkar hjälpa!
Livet känns alldeles för komplicerat just nu.. Jag vill bara fly!
Gräva ner mig till sommaren kommer igen, eller nåt.
Flyga till ett annat land, en annan världsdel, en annan planet.
Där ingen känner mig!
Starta ett nytt liv.. Typ.
De flesta som känner mig vet kanske att jag gillar att skriva dikter, en del är bra, och en del är inte bra. En del vill jag visa upp, en del inte..
Den dikten som finns en bit ovanför (Du är Den) skrev jag för länge sedan, och som ni kanske läste så handlar den om att träffa den rätte…
(Jag kan bara hoppas att jag själv hamnar där en dag…)
Jag har haft med den på min lunar-blogg, men eftersom att inte alla har lunarstorm, så tog jag med den idag också… Kändes rätt att ha med den här eftersom att mycket jag skrev om idag handlade just om kärlek…
Och här nedanför så har vi en till…
Men dess innehåll är helt annorlunda.
Jag skrev den för ett bra tag sedan, men blev inte riktigt nöjd då, så jag ”skrev den färdigt” idag, och jag blev faktiskt rätt nöjd med den!
Jag vet inte riktigt, men det kändes bara så att jag ville ha med den i dagens blogg-inlägg!
Mycket av den dikten handlar om kommer från mina innersta känslor då jag gick gymnasiet, mina tankar, som jag hade då, på livet som jag har nu, alltså funderingar och rädslan om vad som skulle komma med livet efter gymnasiet och överhuvudtaget mina tankar på livet i övrigt, och världen…
Och det är verkligen så det känns ibland, att livet som man har, kunde ha vart bättre… Att en del beslut är jobbiga att ta, men de måste tas, och i slutändan så blir det antingen bra eller dåligt.
Blir det bra så fortsätter man som vanligt, och går det åt pipsvängen så vet man i alla fall det, då kan man lära sig av sitt misstag!
Osv, osv.
Tankarna bubblar inom dig.
Känslor som vill komma ut..
-Funderingar, beslut, åtaganden.
Bestäm dig!
Varför, varför är livet så svårt?!
Eller är det?
Det kanske är du som gör det till det svåra?
Vad är egentligen meningen med livet?
En stor prövning?
Ett test?
Eller bara ett enkelt liv i dagens paradis?
Ett paradis av stress, krig och orättvisor
.…
Finns så mycket man vill, men var skall man börja?
Vilken tråd skall man dra i.
Akta dig, du kanske drar i fel tråd, och helt plötsligt har du förlorat allt.
Allt du någonsin vågat drömma om.
- Beslut hit, och beslut dit!
Bestäm dig!
Bäst att du skyndar dig, chansen kanske försvinner?!
…
Rädslan för att göra andra besvikna är stor!
Alldeles för stor för att du skulle kunna bära den.
Vad händer om fel beslut tas?
Kaos i mängder?
…
Våga drömma dig bort ett tag!
Stäng ute verkliga världen..
Stäng ute stressen.
Stäng ute orättvisorna.
Stäng ute allt
…
Tänk bortanför problemen, långt förbi..
Slappna av.
Blunda.
Ta ett djupt andetag.
Lyssna till ditt inre.
Hör du?
Lugnet, fridfullheten, tankarna
Allt kommer att ordna sig!
Ge det bara tid att läka ihop
….
Det är du som talar för dig själv, inte andra som gör det åt dig.
Det skall du ha med dig i ditt liv.
Det är du som gör dina beslut, inte andra.
Ta chansen, det är ditt liv det handlar om!
Inte andras
…
Visst har ni någon gång känt att allt i livet bara är emot en, och att ingenting funkar?! Man tänker liksom att, men vad fan är det för liv jag lever egentligen? Typ så känner jag nuförtiden..
(Bajjs åt allt!)
Jag känner bara för att skriva av mig lite.. (!)
Livet kan vara ganska så… Så konstigt ibland..
Ibland så känner man sig glad och lycklig och allt är på topp..
men ibland...
… Fuck It!
I morse när jag vaknade så kändes allt bara så himla fel, jag ville bara gråta och förbarma mig över hela världen..Kan det vara så att jag har fått tillbaka en av mina många berömda ”depp-tider” från gymnasiet?
I så fall så är dom faen i mig inte välkomna!
”I must have been love..”
Min mamma och pappa ”firade” sin 37: e bröllopsdag den 2/11. Och igår så frågade jag min mamma om dom gjorde något speciellt eller så.
Det blev inget firande..
Sanningen är att pappa inte ens kom ihåg det, inte något ”Grattis älskling på bröllopsdagen” eller liknande och jag kände att jag blev så arg och så ledsen när min mamma sa det!
Efter 37 år så borde man väl ändå komma ihåg en bröllopsdag?
(Dessutom så borde min käre far verkligen ta vara på min käre mor med tanke på att vi alla höll på att förlora henne för 4 år sedan på grund av minst 3 hjärtinfarkter. Det var verkligen illa, och det satte djupa spår i oss alla barn. Jag ryser fortfarande vid tanken på att jag höll på att förlora min älskade mamma. Det var en hemsk sommar, och jag vill inte vara med om det igen!)
Jag såg på mamma att hon var besviken, fast hon kämpade så hårt med att dölja det…
Det var nästan så att bara på grund av det så vill jag inte ens säga: ”Hej pappa, grattis på fars-dagen idag!”
Det tog faktiskt emot, för att jag var så arg!
Och jag frågar mig själv om dom verkligen älskar varandra fortfarande… Jag börjar verkligen på att tappa tron på kärleken, börjar fundera på om den verkligen finns…
Och så vill inte jag ha det! Aldrig i livet!
När jag väl (förhoppningsvis) har hittat the one and only så vill jag att han ska älska mig precis lika mycket som jag älskar han, och att vi ska älska varandra precis lika mycket som vi gjorde i början..
Men kanske är det för mycket begärt?
Jag vill inte bli ”less” efter några barn och 37 års äktenskap!
Jag vill så gärna känna på kärleken jag också!Jag vill också hitta den s.k. ”Rätte”… (Om den nu finns, fast det är klart, jag kanske är ett hopplöst fall…)
Fast i och försig, dom säger ju att det finns en för varje människa, så jag måste nog säga att jag lever på hoppet!
Jag vill också ha allt det där som alla lyckliga par har..
I just wan´t it..
Du är den!
Du är den som jag kan ligga i timmar och bara titta på när du sover, för att du är så vacker.
Du är den som får mitt hjärta att slå ett extra slag, när jag hör din röst, bara för att jag är sådär hopplöst, otroligt galen i dig.
Du är den som kärleksfullt stryker bort hårslingan som hänger för mitt ansikte med en öm hand.
Du är den som ger mig fjärilar i magen varenda gång jag ser dig, eller överhuvudtaget tänker på dig.
Du är den som får mig att skratta och le när jag är ledsen och arg.
Du är den som älskar att höra vad jag har drömt om på natten, inte för att du är intresserad. Utan bara för att du älskar att höra mig prata.
Du är den får mig att känna att det i hela världen inte finns någon vackrare kvinna än jag.
Du är min bästa vän, och du känner mig innan- och utantill.
Du vet mina svaga och starka sidor.
Du är den som älskar mig för den jag är.
Du är den rätte.
Den ende.
Den ende för mig, och jag, den ende för dig...
Du är den som jag kan ligga i timmar och bara titta på när du sover, för att du är så vacker.
Du är den som får mitt hjärta att slå ett extra slag, när jag hör din röst, bara för att jag är sådär hopplöst, otroligt galen i dig.
Du är den som kärleksfullt stryker bort hårslingan som hänger för mitt ansikte med en öm hand.
Du är den som ger mig fjärilar i magen varenda gång jag ser dig, eller överhuvudtaget tänker på dig.
Du är den som får mig att skratta och le när jag är ledsen och arg.
Du är den som älskar att höra vad jag har drömt om på natten, inte för att du är intresserad. Utan bara för att du älskar att höra mig prata.
Du är den får mig att känna att det i hela världen inte finns någon vackrare kvinna än jag.
Du är min bästa vän, och du känner mig innan- och utantill.
Du vet mina svaga och starka sidor.
Du är den som älskar mig för den jag är.
Du är den rätte.
Den ende.
Den ende för mig, och jag, den ende för dig...
"Bättre att ha älskat och förlorat, än att aldrig ha älskat alls.."
Är det så, är det verkligen bättre att ha fått älskat, och sen förlorat, än att inte ha fått älskat alls?Är det verkligen bättre att stå där med ett brustet hjärta och söndergråtna ögon för att man har förlorat den man älskat!?
Vad är kärlek?
Allt kanske är fejjk?
Alla dessa vackra ord om kärleken, alla fina texter, dikter osv..
Jag har själv aldrig upplevt riktig riktig kärlek, jag har bara trott att jag älskat människan.
Hur vet man att verkligen älskar någon?
Att tycka om någon är ju en lätt sak, men att älska någon, det är ju så stort…
Jag vet i alla fall att jag blir glad när jag ser dig,att du har ett så otroligt vackert leende, och så vackra ögon.
Och att du väldigt ofta får mig att skratta och le.
Att jag ibland inte kan sluta tänka på dig, och hoppas att allt löser sig för dig,för att allt jag vill är att du ska vara glad och lycklig!
Och att jag bara vill stå och omfamna dig i timmar.
Och när jag väl är med dig, så vill jag att tiden ska stå stilla.
Jag vill bara att du ska veta det..
…Hoppas bara att jag inte skrämmer dig nu… (?)
Snälla, låt mig få veta om det är så..
Jag vet inte hur jag lyckas, men på något sätt så brukar jag alltid, eller inte direkt alltid, men ofta, lyckas fastna för killar som för tillfället kanske inte har det så himla bra..
(Men vad fan, alla kan inte alltid ha det prima ballerina! Jag har ofta ”down-perioder” men det är bara så att jag är så jävla bra på att spela glad och fejka bort det där så ingen märker någonsin av det.. Jaa, förutom min kära mor, som alldeles för ofta ser genom masken.. Men God, I really should be an actress!)
Men känslor är ändå känslor, på ett eller annat sätt.. Så det är bara att ”go whit the flow”. Och man kan ju ogärna bara bestämma sig att sluta att tycka om någon bara för att livet kanske blir lite mer konstigt..! Eller kanske hur bra som helst! Vem vet?
( Btw – måste bara berätta att antingen så är jag en magnet för killar som bara vill ha en sak, men där går dom bet! För att här får dom ingenting! HA!
Eller så faller jag för killar som jaa, inte vill mig samma sak som jag vill dem, eller så har dom redan någon på g, d v s alltså UPPTAGNA!.. Man kan nog säga att det helt enkelt är dålig skit!)
Antingen så får jag flytta, långt härifrån, eller så får jag ändra på min raggningsteknik. (Men Hey, man kan ju inte ändra på något som man inte har.. Hrmm..)
Bra jobbat Desireé! (Applåder!)
(Feelings, oh oh oh feelings..)
Jag är en sån människa som en del tycker är lätt att prata med, och jag lyssnar mer än gärna om någon kompis har det jobbigt med något, för att jag vill ju finnas där för mina vänner!
Jag vill vara en bra kompis, och verkligen, verkligen finnas där!
Och jag vill hjälpa, jag vill ju att alla ska ha det bra och må bra!
För att om inte man själv mår bra jämt, så kan man i alla fall kanske hjälpa till, eller i alla fall försöka få sina vänner att må bra/bättre!
Men jag låter det stanna där, jag lyssnar gärna. Men aldrig att det får vara tvärtom, att någon lyssnar på mig.
Det funkar inte helt enkelt! Det är nog det att, jag tycker helt enkelt inte om att prata om mig själv och mina ”bekymmer” på det sättet!
Tack gode gud att man kan skriva av sig i form av dikter och dyl. Det blir min terapi!
(Dikter is the Shit!)
Men hursomhelst så tror jag att snart så får jag prioritera mig själv framför mina vänner och min omgivnings problem..
Jag måste nog ta itu med mina egna bekymmer och tankar, innan jag kan finnas där för någon kompis, och lyssna och hjälpa denne med dennes problem!
Och det tar verkligen emot att känna såhär, för att sådan är ju inte jag. Jag är en sån som vill hjälpa..
Men det är nog dags att sluta innan jag själv ”går under”!
(Men för dig så vill jag alltid finnas där, oavsett! Fast bara om du vill det…)
”OBS: Nytt liv köpes!”
Så känns det verkligen.. Funderar om man ska sätta ut den annonsen i blänkarn i VK, men de flesta skulle nog ta det som ett skämt, så jag ska nog låta bli.
Jag vill ha ett nytt liv, börja om från början och göra rätt, i stället för att göra fel!
Jag vet egentligen inte alls vad jag vill, har ingen aning om vad jag vill med mitt liv. Kanske är det det som gör att jag känner som jag känner?
Jag känner mig verkligen kluven, och inget verkar hjälpa!
Livet känns alldeles för komplicerat just nu.. Jag vill bara fly!
Gräva ner mig till sommaren kommer igen, eller nåt.
Flyga till ett annat land, en annan världsdel, en annan planet.
Där ingen känner mig!
Starta ett nytt liv.. Typ.
De flesta som känner mig vet kanske att jag gillar att skriva dikter, en del är bra, och en del är inte bra. En del vill jag visa upp, en del inte..
Den dikten som finns en bit ovanför (Du är Den) skrev jag för länge sedan, och som ni kanske läste så handlar den om att träffa den rätte…
(Jag kan bara hoppas att jag själv hamnar där en dag…)
Jag har haft med den på min lunar-blogg, men eftersom att inte alla har lunarstorm, så tog jag med den idag också… Kändes rätt att ha med den här eftersom att mycket jag skrev om idag handlade just om kärlek…
Och här nedanför så har vi en till…
Men dess innehåll är helt annorlunda.
Jag skrev den för ett bra tag sedan, men blev inte riktigt nöjd då, så jag ”skrev den färdigt” idag, och jag blev faktiskt rätt nöjd med den!
Jag vet inte riktigt, men det kändes bara så att jag ville ha med den i dagens blogg-inlägg!
Mycket av den dikten handlar om kommer från mina innersta känslor då jag gick gymnasiet, mina tankar, som jag hade då, på livet som jag har nu, alltså funderingar och rädslan om vad som skulle komma med livet efter gymnasiet och överhuvudtaget mina tankar på livet i övrigt, och världen…
Och det är verkligen så det känns ibland, att livet som man har, kunde ha vart bättre… Att en del beslut är jobbiga att ta, men de måste tas, och i slutändan så blir det antingen bra eller dåligt.
Blir det bra så fortsätter man som vanligt, och går det åt pipsvängen så vet man i alla fall det, då kan man lära sig av sitt misstag!
Osv, osv.
Tankarna bubblar inom dig.
Känslor som vill komma ut..
-Funderingar, beslut, åtaganden.
Bestäm dig!
Varför, varför är livet så svårt?!
Eller är det?
Det kanske är du som gör det till det svåra?
Vad är egentligen meningen med livet?
En stor prövning?
Ett test?
Eller bara ett enkelt liv i dagens paradis?
Ett paradis av stress, krig och orättvisor
.…
Finns så mycket man vill, men var skall man börja?
Vilken tråd skall man dra i.
Akta dig, du kanske drar i fel tråd, och helt plötsligt har du förlorat allt.
Allt du någonsin vågat drömma om.
- Beslut hit, och beslut dit!
Bestäm dig!
Bäst att du skyndar dig, chansen kanske försvinner?!
…
Rädslan för att göra andra besvikna är stor!
Alldeles för stor för att du skulle kunna bära den.
Vad händer om fel beslut tas?
Kaos i mängder?
…
Våga drömma dig bort ett tag!
Stäng ute verkliga världen..
Stäng ute stressen.
Stäng ute orättvisorna.
Stäng ute allt
…
Tänk bortanför problemen, långt förbi..
Slappna av.
Blunda.
Ta ett djupt andetag.
Lyssna till ditt inre.
Hör du?
Lugnet, fridfullheten, tankarna
Allt kommer att ordna sig!
Ge det bara tid att läka ihop
….
Det är du som talar för dig själv, inte andra som gör det åt dig.
Det skall du ha med dig i ditt liv.
Det är du som gör dina beslut, inte andra.
Ta chansen, det är ditt liv det handlar om!
Inte andras
…
(Jag har dock ej kunnat bestämt mig om beslutet som jag tog när jag hade tagit studenten var bra eller dåligt.
Men det känns som att jag hade kunnat göra det bättre, bra mycket bättre än vad jag har nu!)
Hursomhelst så mår jag bättre nu, lite i alla fall!
Kommentera gärna!
Kram
"Home, sweet home"...
Ännu en lyckad helg må jag säga!
Party på Hotellet var riktigt roligt! :D
I just love beer, can´t help it! <3
Jaa, nu sitter man hemma hos mor och far, igen..
Vad ska jag göra av mitt liv egentligen?
Någon som har nåt förslag?...
Måste ta tummen ur arslet å söka jobb, typ NU!..
..........................................................
Vad ska jag ta mig till med dig?
You´re just to fucking wonderful!
..........................................................
Nu ska jag gå och sova, typ.. I MIN underbara, efterlängtade säng! Ohhh vad jag har saknat den!
//Dess
"Da´n före da´n!"
"Imorrn bryydar, då smäller det!"
Kom hem idag från Umeå!
Katrin och Marina kom ju te Umeå igår för att shoppelinen! Och shoppa, jaa. Det kan man då lungt säga att dom gjorde! Ha!
Kul att nån kunde shoppa i alla fall.. Jag fick nöja mig med att "fönstershoppa", och besöka drömmarnas magiska värld!
En sak som jag ska bli när jag blir stor, det är miljonär! Om jag inte får bli det när jag blir stor, så vill jag bli det i mitt nästa liv! yepp..
Imorrn så blir det paarty med brydarna!
Mys-romantisk-mums-middag på "tu-man-fyra" skall vi ha imorrn! Tacos is the shit!
Och helpöte vad jag har längtat till denna kväll, och helvete vad jag har längtat till mina öl, jag har längtat så mycket att det inte går att förklara! (En del saker bör dock ej förklaras, det är bara så!)
Halloween fest på hotellet, man får helt enkelt hoppas på att det bli en bra kväll, helt enkelt!.. Och som jag ska shaka mina lurviga, asså, hä lova ja! Nån som hänger på? ;P.. tss..
Imorrn så får jag ta min moders bil, golfen, till storuman! :D
Tack mor! <3
Hon vågade inte släppa iväg mig med Jettan, det är något som är vajjsing med oljan, så det ska kirras först! Och det är nog lika bra att vara på den säkra sidan!
Egentligen så har jag inte nå mer att skriva.. Måste dessutom dra ner å kolla tvätten!
Baiiii!!
//Dess
